Hej på er bloggers. Fan, vad längesen vi hördes nu! Men vet ni, jag har liksom ingen blogglust överhuvudtaget. Jag känner att jag har ingenting alls att dela med mig av. Allt som händer och pågår i mitt liv är så privat att jag inte alls skulle vilja dela med mig av det här. Och om man ens skriver en liten sak eller råkar antyda någonting, så börjar folk direkt att spekulera och rykten börjar gå. Jag hörde senast igår t.ex. att jag tydligen har fått en iPad av någon. Jaha. Men vad trevligt, konstigt att jag aldrig ens har haft en iPad eller ens sett en typ. Herregud, Sundsvall i ett nötskal :)

Annars då, vad kan jag dela med mig av utan att bli för personlig? ;) Haha.

Skolan flyter på. Jag är så fokuserad på skolan att det är det enda som tar upp min tid, och givetvis Haylee... Det är så tråkigt på något sätt. Detta ekorrhjul som man så lätt fastnar i. Speciellt när man är ensamstående. Lämna Haylan tidigt på dagis, hämta henne sent, hem, laga mat och äta, diska, bada henne, lägga henne, allt det där. Sedan ska jag hinna få tid till att plugga någon timme iaf på kvällen, att kanske hinna se ett tv-program och duscha och tvätta och allt som man måste göra. Herregud. Fattar inte hur man klarar av det egentligen. Fast det gör man ju, man klarar allt man måste.

Allt går bra för Haylee på dagis iallafall. Inga tårar överhuvudtaget vid lämningarna längre. Imorse var både min mamma och min mormor med och lämnade henne, då vart hon lite kinkig när jag lämnade över henne men det var ju bara för att hon ville stanna med sin älskade mormor :-) Bra att hon följde med så dagispersonalen fick träffa henne, för någon gång lär ju det hända att hon måste hämta lillan.

Jahapp. Haylee pratar för fullt, hon säger meningar (typ två-tre-ords meningar som mamma hämta den, elli (haylee) åka buss, mamma bada, mamma sitt, hej då kissen, de mina skor (där är mina skor), osv osv. Hon säger allt man säger att hon ska säga och man blir så förvånad varje dag över hur mycket det lilla livet faktikst kan.

Jag har inte så mycket att bjuda på.. 
 
Jag tycker det är läskigt hur jävla fort livet kan förändras. Saker och ting blev inte som man tänkt sig. Man går skilda vägar med människor man trodde att man alltid skulle ha kontakt med, man separerar, man träffar nya människor, osv. Kan man någonsin förbereda sig på livet? Det går inte tror jag. Som dom som säger typ "jag kommer inte bli kär" bla bla. Man kan inte hjälpa vem man blir kär i och om man får känslor för någon. Det är bara sånt som står utanför vår makt att styra och kontrollera över.

Nu ska jag ta mitt filosofiska lilla huvud och lägga det på kudden och titta på 90210. Höll på skriva 2010. Haha.
Puss snyggingar