OBS! VÄLDIGT, VÄLDIGT LÅNGT INLÄGG, ganska utdraget och detaljerat! Läs inte om ni är lätt uttråkade. Skriver detta för min egen skull, för att kunna gå tillbaka och läsa senare.
(Tar hjälp av min förlossningsjournal då jag skriver denna berättelse)


Lördagen den 9 januari så var jag hemma hos min kompis Sandra. Vi hade käkat middag och myst med hennes dotter Jasmine hela kvällen. Sett på film, suttit och pratat och lite såntdär. Jag missade sista bussen hemifrån henne, och då nattbussarna går helt sjuka tider så bestämde vi att jag skulle sova kvar hos henne den natten. Men vid 02 tiden (då hade klockan alltså passerat 00, vilket betyder att datumet var 10 januari här) så var jag tvungen att åka hem ändå, för att min katt betedde sig konstigt och oroligt på något vis. Så jag tänkte att det var lika bra att åka hem, så att kattstackarn inte behövde vara själv. Så Sandra lånade mig 200 kronor till taxi, då jag inte har något Visakort och det inte går att betala med något annat i taxibilar. Så jag var hemma kanske vid 2-halv3 på morgonen.

Jag tänkte att jag skulle få gå och lägga mig då, men just då kom min killes två bröder hem och var på fyllan bägge två. Så dom båda kom in i mitt rum och stannade där och diskuterade, pratade, grät, tjaffsade, pratade lite till, skrek lite, spydde några gånger (inte i mitt rum dock), tog min dricka osv. Medans jag inte fick en syl i vädret, det enda jag hann svara var "mm", Haha! De var inne i mitt rum och pratade till ungefär 04.10 om jag inte minns fel. Efter det så har jag uppdaterat min Facebookstatus och skrivit något i stil med "Hur fan ska man kunna sova ikväll? Det känns helt omöjligt. Saknar min Danne som åkte hem idag". Eftersom dom hade babblat så länge så hade jag blivit pigg, så jag tänkte att jag skulle gå ner och göra två mackor med Oboy, vilket jag också gjorde. När jag gick ner för trappen kände jag att jag hade liiite ont i nedre delen av magen, men det hade jag ju haft tusen gånger innan så det var ingenting jag reagerade på. Jag kom upp på mitt rum igen, slog på The Hills och började äta mina smörgåsar. När jag var färdig så ställde jag mig upp från sängen, och helt plötsligt från ingenstans så kom det en hel flod med vatten rakt ut på golvet. Jag visste inte hur jag skulle reagera, jag visste ju vad det var för någonting. Men jag visste inte att det skulle fortsätta att rinna efter att vattnet hade gått, ända tills barnet var fött. Iallafall, jag blev livrädd och började gråta samtidigt som jag skakade i hela kroppen. Min första, spontana reaktion var att skicka ett sms till Sandra eftersom att jag nyss hade pratat med henne och jag visste att hon var vaken. Klockan var ju trots allt 05:00 på morgonen, kunde ju inte ringa vem som helst! Så jag skrev ett meddelande till henne, varpå hon ringde upp. Jag svarade, men fick inte fram ett ord. Jag bara grät och grät. Hon frågade hela tiden "Emma, vad är det som har hänt!?!!? Ska jag komma!?!? Har du värkar! Har du värkar! Har du värkar, Emma!?" frågade hon säkert tio gånger. Haha stackarn. Sedan sa hon att hon skulle ringa Danne åt mig medans jag ringde till sjukhuset. Så vi la på, jag försökte samla mig lite innan jag skulle ringa Förlossningen. Så jag slog numret och fick prata med en surkärring, (vilket är ovanligt för de flesta som jobbar där är underbara) som frågade vilken vecka jag var i. Jag svarde att jag precis hade gått in i vecka 38+0. Då svarade hon att det är helt normalt att vattnet går då eftersom att man är fullgången. Så ställde hon lite frågor om hur vattnet såg ut, om jag hade några värkar eller sammandragningar. "Ja, litegrann nu, men jag har inte haft några innan så dethär kom väldigt plötsligt, svarade jag." Så hon gav mig lite råd om vad jag skulle göra, och sedan sa hon till mig att jag skulle komma upp till Förlossningen runt 07-08 tiden på morgonen, alltså 3 timmar senare.

Daniel ringde upp och var livrädd, stackarn. Han frågade hur jag mådde och frågade varför jag grät, och så tröstade han mig och sa att allting skulle gå bra och att han skulle ta första bästa tåg till Sundsvall. Han hade precis åkt tillbaka till Västerås inte ens ett dygn tidigare, vilket ju var jävligt onödigt. Haha. However - Daniel ringde till båda sina älder systrar, Erika & Gladys. Erika kom hem till mig nästan direkt, och jag sa att vi inte behövde åka upp än och hon frågade hur jag mådde och så. Eftersom jag inte hade några bindor hemma (använder inte bindor, ush) så fick jag byta byxor ca 10 gånger pga att vattnet rann igenom hela tiden.

Jag hade inte packat någon BB väska överhuvudtaget, jag tänkte ju att jag hade tid på mig! Jag skulle ju förmodligen gå över tiden minst 2 veckor sa varenda människa jag pratade med. Även jag själv trodde att jag skulle gå över. Så det första jag fick göra var ju att börja packa väskan. Vad skulle man ta med sig? Jag visste ju inte ens om jag skulle behöva stanna kvar på sjukhuset eller om de skulle skicka hem mig igen, eftersom att jag inte hade några värkar ännu. Men jag packade iallafall. Jag hade beslutsångest över vilka kläder jag skulle packa med mig till bebisen. Men jag packade bara ner lite olika saker, och lite grejer till mig själv. Jag hade också panik över att jag inte hade hunnit tvätta håret som kändes så smutsigt. Efter någon halvtimme så kom Gladys också hem dit, så hjälpte de mig att packa färdigt det sista eftersom min hjärna stod helt still och jag hade ingen aning längre om vad jag skulle behöva. När vi var färdiga så tog vi med oss alla saker ner på nedervåningen och satte oss i köket. Jag drack cola och vi satt och pratade, medans Gladys klockade mina nu oregelbunda svaga värkar. Vid klockan 06:45 så åkte vi upp på sjukhuset då jag inte orkade sitta rakt upp och ner och vänta längre.


2010-01-10, 07:00.
Jag kommer upp till Förlossningen tillsammans med Gladys och Erika. Personalen tar emot mig och jag får komma in i samma rum som jag varit i förut, då jag varit där för att ta en CTG då jag inte hade känt fosterrörelser på alldeles för lång tid efter att jag hade ramlat. Så jag fick komma in dit och lägga mig på sängen medans sköterskan kopplade på CTGn. Hjärtat slog fint som vanligt och hon lämnade rummet. Denna sköterska var åt helvete sur alltså, så jag var tacksam över att de snart skulle byta från nattskift till dagsskift... Efter någon timme så kom de in igen och kollade på kurvan som för övrigt såg fin ut. Den visade på oregelbundna sammandragningar och fina hjärtljud.

Det kom in en ny sköterska som hade tagit över från nattskiftet, och hon var snäll tack och lov. Hon bad att få se min binda för att kolla på vattnet, och så fick jag ta tempen för att se att jag inte hade någon feber sedan vattenavgången. Efter det så kopplade de på CTGn igen, och nu började jag få mer ont än tidigare. Gladys satte sig på sängen och masserade min rygg, och det kändes skönt faktiskt.. Efter en halvtimme så kom sköterskan in igen och kopplade av CTGn, varpå hon sa att hon inte tyckte att jag skulle åka hem så hon ordnade ett rum åt mig inne på Vårdhotellet, där jag skulle bo tills antingen värkarna startade eller tills det var dags för igångsättning.
Så fick jag med mig 3 Kåvepenin tror jag det var, antibiotika iallafall då jag hade en bakterie i urinen som kunde göra så att barnet smittades vid förlossningen. Så fick jag med mig ett papper där det stod olika saker, som när jag skulle kontakta förlossningen osv.



Klockan 11:00 så checkade jag in på hotellet. Jag satt där med Daniels systrar och tog det lugnt. Det var söndag så ingenting hade öppnat än, inte jourbutiken eller någonting och vi höll på att svälta ihjäl. Jag hade ganska ont här så jag ville inte äta, ville bara ha en kall cola! Runt 11-tiden så kom min mamma upp också, vilket kändes otroligt skönt.

Vid 12 så bestämde jag mig för att ta en dusch vilket var skönt då jag fick en sammandragning. Efter duschen var jag så himla svettig så jag ville bara lägga mig och vila. Jag la mig bredvid min mamma i sängen och försökte slumra till, men det gick inte så bra. Min älskade Danne kom till sjukhuset kl 14 och då gick hans systrar.

Från klockan 14 den 10 januari fram tills jag blev inlagd på förlossningen hade vi så sjukt tråkigt. Jag hade knappt några värkar alls och vi bara låg och vilade. Så jag skriver ingenting om det för då skulle jag få hålla på och skriva i en evighet.

---

2010-01-11.

08:25 - Vi kommer in på Förlossningen och jag får ett rum, rum nummer 6. Jag lägger mig i sängen och pratar med mamma och Danne en stund innan det kommer in en Barnmorska och en BM-student. Hon kopplar på mig en CTG efter att jag tagit tempen och låter mig ligga så ett tag, medans dom ska kontakta läkaren för att besluta hur de ska sätta igång mig som.

09:55 - Läkaren beslutar om igångsättning då vattnet gick för 28 timmar sedan. Livmodertappen är bara utplånad till 50% och den är bakåtriktad. Här är jag öppen 1,5 cm. Dom har bestämt att dom ska lägga in en ballongkateter, vilket gör att man öppnar sig till 3 cm. Eftersom bebisens huvud ligger så pass långt ner i bäckenet så har dom väldigt svårt att få plats med ballongkatetern, och det här gör riktigt ont. Jag har Danne på en sida och mamma på den andra samtidigt som jag håller i deras händer och gråter som en dåre. Jag ville sparka läkaren i ansiktet, och så säger dom åt mig hela tiden "andas, slappna av" men HUR lätt är det att slappna av när någon är och drar i ens livmodertapp? Så jävla ont gjorde det. Men tillslut så fick dom plats med den, och så sa de till mig att det kunde dröja flera flera timmar innan den ramlade ut. Den ramlar ut av sig själv då man öppnats 3cm. Efter en halvtimme så kände jag mig kissnödig och gick på toaletten, då ramlade katetern ut samtidigt. 

10:15 - Nu är det dags för första omgången av antibiotikadroppet som jag ska få var 6e timme tills jag är förlöst. Hon sätter kanylen fel i armen och får sticka om flera gånger. 

10:45 - Jag har ont efter Ballongkatetern och får Alvedon och Dexofen som smärtlindring. 

11:05 så känner dom hur öppen jag är, samt hur utplånad cervix (livmodertappen) är. Jag är fortfarande bara öppen 3 cm. De sätter en skalpelektrod på barnets huvud för att kunna kontrollera hjärtljuden bättre än med CTG dosan. 

11:40 - Hjärtljuden ligger på 150 och sjunker i samband med att jag får en sammandragning.

12:15 beslutar de att lägga en tidig EDA (Epiduralbedövning, ryggbedövning för er som inte vet) pga att jag är så smärtpåverkad och mår så pass dåligt att jag inte ens orkar prata. De visar mig hur jag skulle använda lustgasen och satte den på 60/50. Jag sög och sög i dendär masken men ingenting hände, så jag sa till mamma - det här funkar ju för fan inte, vad är dethär för skit?, så hon gick ut och sa till en Barnmorska som svarade att hon precis hade märkt att en säkring hade gått så att det bara kom vanlig syrgas, men att det var åtgärdat nu. Så jag fortsatte då med gasen och det kändes verkligen som en befrielse. Man ska börja dra i sig gasen INNAN man får en värk, men det tog tid innan jag förstod det så jag började suga mitt i en värk. Men det var ändå otroligt skönt att slippa känna just den värsta smärtan, eller kände är det klart man gjorde men man brydde sig liksom inte lika mycket då man var så borta i huvudet.

12:30 så kom narkosläkaren in, stressad som jag vet inte vad var han. Jag hade precis fått lunch och hade väldigt ont. Han bad mig att sätta mig upp så Daniel fick lyfta upp mig. De berättade för mig att jag skulle säga till då jag fick en värk för då var han tvungen att stanna upp och fortsätta då värken var över. Det gjorde så jävla ont att få dendär sprutan alltså! Fy fan. Sedan när han skulle in med slangen i ryggen och hålla på, det värkte i hela ryggmärgen ska jag tala om... Usch. Men som tur var fick jag en värk mitt i där någonstans, så jag tog lustgasen och effekten höll kvar en stund efteråt, så jag var ju lite bedövad på slutet när han höll på och fippla där. Efter att den var lagd så fick jag bara ligga ner och vänta på att den skulle börja verka, vilket tog ungefär 45 minuter för mig. 

13:00 så har EDAn börjat verka. Dock inte på vänster sida, då det fortfarande gör väldigt ont där då jag får en värk. De ber mig att lägga mig på vänster sida så att bedövningen skulle rinna till på den sidan, men det gjorde den aldrig. Så jag hade ont på ena sidan under hela förlossningen. EDAn var verkligen skönt att få, den tog inte bort värkarna men den gjorde de mer uthärdliga. Men jag hade fortfarande så pass ont att de tyckte att jag borde använda lustgasen i samband med EDAn. Så det gjorde jag. 

14:30 så beslutar dom att koppla värkstimulerande dropp. De börjar med dosen 15 ml/h. 

15:05 så har jag fortfarande inte öppnat mig något mer, så de höjer droppet till 30 ml/h. Här var jag så utmattad så jag ligger och slumrar till ibland, står det i journalen. Så minns jag inte det, jag kanske låg och blundade bara. 

15:25 så ser de att hjärtljuden sjunker kraftigt vid varje värk. De sjunker alldeles för mycket så läkaren tillfrågas om vad som ska göras, då bestämmer han att avsluta droppet ett tag för att se om bebisen mår bättre då. Hon kunde tydligen reagera starkt på det pga att hon var ganska liten. 

16:01 är jag öppen 4 cm. Jag har alltså bara öppnat mig en centimeter på ungefär 5 timmar. Man brukar öppna sig ungefär en cm i timmen som normalt. De bestämmer att de ska koppla på droppet igen och lägger det på 15 ml i timmen. 

16:10 så säger en barnmorska åt mig att jag ska stå upp, jag kunde ju inte gå runt eftersom jag hade slangar precis överallt. En i handen, en i armen, en i ryggen, plus skalpelektroden och dosan på magen som mäter värkar. Så jag fick stå där rätt upp och ner i en timme. Det var svårt att stå eftersom ena benet var bortdomnat pga bedövningen. Så jag fick stå mot ett bord och hålla i mig.

16:55 så lägger jag mig i sängen igen, och då sjunker hjärtfrekvensen sjukt mycket igen. Så jag sätter mig upp och då blir de normala. Så jag beordras att sitta upprätt i fortsättningen. Jobbigt då man vill ligga ner när man har ont och är så trött. De bestämmer sig för att höja droppet kontenuerligt tills någon progress uppnås. 

19:20, jag känner fortfarande inte att värkarna har blivit starkare, trots att jag har stått upp och de har kopplat på droppet på 80. Jag har dock värkar med varannan minuts mellanrum, och de håller i sig i 45 sekunder. 

20:56, nu har jag riktigt ont och de ger mig lustgasen igen. Jag hade tagit bort den frivilligt en stund efter att EDAn börjat verka. Men nu behövde jag den verkligen igen! 

21:30 så byter de skift igen, och en ny BM kommer in och känner hur mycket jag är öppen. Nu är Cervix helt utplånad och jag är öppen 6 cm. Hon håller kvar fingrarna i mig medan jag har värkar, och hon gör så två gånger medan hon retar bebisen på huvudet. Det gör sååå ont när hon håller på och pillar med fingrarna där under en värk, men jag öppnades 2 cm bara av att hon gjorde så. Droppet går nu på maxdosen vilket är 120 ml/h. Jag sätter mig upp på sängkanten då det känns obekvämt att sitta mot sängryggen.

21:50 Jag får antibiotika droppet påkopplat igen och jag sitter fortfarande upp. Jag upplever ett starkare tryck nedåt. CTGn ser fortfarande fin ut. 

22:25 så är jag öppen 10 cm och jag har så ont så jag skriker i lustgasmasken vid varje värk. Sånahär värkar hade jag ju inte haft tidigare, så jag blev helt chockad över hur ont dom gjorde och hur mycket det verkligen tryckte på nedåt! Så barnmorskan kom in och sa till mig att "nu är det dags att börja krysta Emma! Lägg ifrån dig lustgasen så sätter vi igång". Jag ville döda henne när hon sa åt mig att jag inte fick använda gasen mer, hur fan skulle jag klara mig utan den när jag hade såhär ont!? Idiot, tänkte jag. Det klarar jag aldrig!

Jag fick lägga upp benen på stöden, och så fällde hon upp sidorna på sängen där det finns ett par sorts handtag som man drar i när man krystar. Så hon guidade mig igenom den första krystningen, och hon sa till mig hela tiden att jag inte skulle ta i så mycket med ansiktet för att jag inte skulle slösa kraften på ansiktet eftersom den behövdes till annat just då! Jag fick krysta 3 gånger på varje värk, men jag ville verkligen inte det. Jag skrek att jag orkar inget mer, jag har så ont så ont. Jag skrek att jag inte ville föda barn, jag vill inget mer. Men Danne stod bredvid mig och höll mig i handen och peppade mig med att säga "Du är så duktig amor, lite till sedan har vi våran dotter. Du klarar dethär, du är så duktig". Så han gav mig lite kraft iallafall.. Jag trodde att man skulle kunna vila mellan värkarna precis som innan, men hur lätt var det när värkarna kom HELA tiden och det gjorde ju sjukt ont även fast man inte hade en värk eftersom att man hade ett huvud mellan benen liksom. Efter en stund så sa hon "Nu ser jag huvudet, lite till nu bara Emma sedan är det färdigt!" och min mamma skrek "Emma!!! Hon har jättemycket hår!!!" och Danne sa till mig att kämpa hela tiden. Barnmorskan sa att efter denhär värken var över så skulle hon vara ute. Så jag tog i för kung och fosterland som jag aldrig gjort tidigare för jag ville verkligen ha ut henne nu! Jag var helt färdig efter 36 timmar. 

Klockan 22:52, efter 23 minuters krystvärkar - så föddes vår lilla dotter. Haylee. Hon var så vacker och när hon kom upp på mitt bröst så blev jag helt kär på en gång. Min flicka. Världens finaste. Hon skrek direkt och var väldigt pigg. Danne klippte navelsträngen och sedan var det dags för mig att krysta ut moderkakan. Det var så obehagligt, men det gjorde inte ont eftersom den var mjuk och man nyss hade krystat ut ett stenhårt huvud, så det kändes som en enkel match. Jag skakade hysteriskt efter att hon var född, så efter en stund så fick Daniel hålla i henne då jag skakade så mycket att jag var rädd att tappa henne. Så hon fick komma till pappa medans bm sydde mig med 2 stygn. Det gjorde svinigt ont eftersom hon sydde utan bedövning, då det redan är så pass bedövat eftersom man redan har så himla ont där nere. Det bränner som eld ska jag tala om. Men hela tiden låg jag och tittade på mina två älsklingar och då kändes det såklart värt det. 

Efter att dom hade sytt mig så fick jag tillbaka henne på bröstet, och hon sög på bröstet direkt och hade rätt grepp ända från början, vilket såklart kändes bra. Så lämnade de oss ifred en stund, och mamma var tvungen att åka hem eftersom hon skulle få skjuts av min moster som redan stod och väntade på henne utanför.

Nu låg vi här, vår nya lilla familj. Daniel grät och pussade mig på pannan hela tiden. Hon var så vacker, att hon var vår egen dotter kändes helt overkligt. Jag kunde inte sluta titta på henne. Så låg hon där på mitt bröst, helt kladdig av allt fosterfett men inte så blodig faktiskt. Men hon luktade inte illa som jag har hört att dom kan göra ibland. 

Efter ungefär en halvtimme så kom BM in igen, så kom hon in med fika. Jag var alldeles för slut för att kunna äta, så jag drack lite Oboy och juice bara. Samtidigt så vägde och mätte dom lillan. Hon vägde 2780 gram och var 46 cm lång. Min lilla tjej. Pappa stod bredvid medans jag låg i sängen. Sedan tog dom fram hennes små fina kläder ur värmeskåpet som är 60 grader varmt, och så torkade de av henne och satte på henne en blöja innan hon fick sina kläder på sig. Efteråt var hon så trött och somnade när hon låg i sin lilla säng.

Jag var nu tvungen att kliva upp och kissa, vilket nog var värre än själva förlossningen. Det gjorde så ont så jag skrek rakt ut och fick tårar i ögonen. Det sved som tusen nålar, och jag hade såååå ont. Det slutade inte svida bara för att jag var klar heller, utan det fortsatt i ungefär 10 minuter. Sedan var det dags att duscha vilket också gjorde så himla ont. Men jag var ju tvungen eftersom man svettas som en flodhäst och allt blod som kommer och allting. Så jag gjorde det medans Danne var med Haylee. 

När jag hade duschat klart så packade vi ihop och så begav vi oss till BB. Där var vi tvugna att stanna i tre dagar, eftersom jag hade långvarig vattenavgång. Alla som får så måste stanna på BB i tre dagar för att det är större infektionsrisk för barnet då. Så dom kontrollerar tempen och andningen regelbundet.. Hon låg och sov när vi kom dit, och nu hade vi båda blivit hungriga så vi fick lite fika som vi åt. Vi var riktigt trötta men vi ville inte sova, vi satt bara och pratade om hur vi skulle uppfostra henne och om hur det kändes att vi nu var föräldrar. 

För att summera det hela så gick förlossningen väldigt bra. Det var självklart otroligt jobbigt att den blev så långdragen, 36 timmar är ingen rolig lek direkt. Men tillslut så föddes våran prinsessa och då var det värt allt, tusen gånger om. Min Danne var helt underbar och så duktig under förlossningen, jag trodde att han skulle svimma men det gjorde han inte, hehe :-) Jag hade aldrig klarat det utan honom! Min älskade mami var också helt underbar, hon gjorde mig lugn och jag var inte så rädd då jag vet att hon kan prata för mig om jag behövde det (jag har lite svårt för att säga till vad jag tycker, känner och vill till såna sjukhuspersonal osv). 

Att vi var tvunga att stanna på BB i tre dagar var ganska jobbigt. Det blev iof fyra dagar kom jag på, eftersom att hon föddes så sent på kvällen och vi kom inte in på BB förrän kl 02, natten den 12 januari. Så vi sov där i fyra dygn, eftersom det fortfarande var måndag för oss när vi kom in dit. De flesta av personalen som jobbade där var jättesnälla. Men gamla bittra kärringar fanns det, som fick oss att känna oss som värdelösa föräldrar och fick oss att känna oss dumma i huvudet. De beter sig som att man är efterbliven bara för att man är ung. Det är så jävla fel! Kärringjävlar. Ena tanten ville inte ens att vi skulle åka hem. Läkaren sa på sista kontrollen att allt var så bra med Haylee och att hon var så frisk och allt, och att vi skulle fortsätta att ge henne ersättning eftersom jag knappt hade någon mjölk alls. Och varenda fråga han ställde till mig och Danne, svarade denhär jävla kärringen på! Läkaren blev också less på henne och sa "Ja, vi har koll på dethär vi!" och sedan sa han att vi kunde definitivt åka hem idag eftersom allt var bra. Då säger tantjäveln "Det kan vi prata om senare", vadå prata om? Som att hon har någonting att säga till om angående det. Aldrig. Så vi sa ifrån och sa att vi hade bestämt oss för att åka hem.

Nu är våran älskade dotter 18 dagar gammal. Det går så fort, snart är hon tre veckor. Det känns som att jag alltid har haft henne dock. Vad skulle jag göra utan henne? Jag vill inte ens tänka tanken på att vara utan henne. Jag har varit det kortare stunder bara, som t.ex. om jag har gått och handlat och inte velat ta ut henne pga att hon har varit förkyld. Jag älskar att vara mamma och jag älskar min dotter mer än allt på jorden. Jag kommer alltid att göra allt för henne. Men det är klart att man inte ska sticka under stolen med att det har sina jobbiga stunder också då ens tålamod verkligen sätts på prov, hehe :-) Samt att man inte får speciellt mycket sömn. Inatt har jag inte sovit en enda liten blund, jag somnade på dagen idag kl 13:00 och sov till kl 16. Sedan har jag inte sovit något mer, så man är ju som en vandrande zombie hela dagarna och man hinner inte göra sig snygg och sminka sig och så. Men det är så det är. Snart kommer vi in i rutiner och då har man nog mer ork och tid att göra saker! Just nu är vi mest hemma då det känns enklast och bäst så. Jag har mycket hjälp från min pojkväns syster Gladys som hjälper mig med allt jag behöver hjälp med och ställer upp hela tiden! Det är vi riktigt tacksamma för. 

Så. Nu har ni fått läsa om min förlossning också. Om ni har orkat läsa ända hit så förstår jag inte hur ni har pallat. Men som jag skrev i början så har jag enbart skrivit detta för min egen skull, men jag delar med mig av det till er som vill läsa :) 


(Kommer att lägga ut lite bilder också så fort blogg.se kan bete sig som folk)