Losing love is like dying.
The only difference is, death ends.

Hallå!?? What the fuck is going on liksom. Vart tar all text i mina smsinlägg vägen? Som att jag bara vill skicka in en bild, nej. Haha. Jag lägger ju bara till en bild som lite extra flavour. Nu är jag sur.

Är på skolan iallafall. Trött som f. Men det kan inte hjälpas, det är bara att kriga på. Snart har jag genomgång om Kalla Kriget på historian och jag inser att jag måste äta innan dess, annars kommer jag knappast palla. Det är så påfrestande med genomgångar, om man verkligen ska ta in allt som sägs. Tungt i huvudet efter ett tag...

Igår hade jag skola till 16.45, satt kvar till 17.00 och arbetade på en uppsats. Sedan åkte jag till Ljustadalen som vanligt på torsdagar. Mycket givande möte måste jag säga. Samtidigt som det är sjukt jobbigt och drar upp en massa minnen och händelser som man har förträngt till en annan dimension av hjärnan, så är det fruktansvärt nyttigt att göra det. För min egen skull.

Jaja. Nog om tråkigheter. Lämningen idag gick sisådär. Samma sak igår. Hon blir superledsen. Men jag tror att det bottnar i att det BARA är vikarier på hela jäkla avdelningen, förutom en enda fröken och hon har ju fullt upp med en nyinskolad liten bebis som nyss fyllt 1. Idag sa en av dem "Haylee hatar mig". Haha, nej då svarade jag. Det går ju över under dagen. Jag tror det har att göra med att hon inte är en morgonmänniska. Hon är bara allmänt förbannad på morgonkvisten. Vi hade världens trots-morgon imorse. Jobbigt att starta dagen med massa bråk och skrik :( För oss båda två.

Igår träffade jag även en kär gammal barndomsvän till mig. Min "bästis" under låg- och mellanstadietiden. Så kul att träffa dig Elin!! :)

Nu ska jag skriva klart min lilla uppsats om 1800-talet. Puss på er

Jag kan fan inte sova. VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG? Allting i mitt liv har vänt på två sekunder, det kan ju ha med det att göra kanske. Det är en stor omställning för mig men framför allt för Haylee. Älskade bebis unge. Du är så stark och tapper! Mamma saknar dig varje sekund du inte är med mig, ska du veta. Jag vill inget annat än att du ska ha det bra och må bra, få vara frisk och glad och ha en underbar barndom. Det är vad alla föräldrar vill sitt barn. 
 
Nu kommer detta bli ett långt, känslosamt och väldigt privat inlägg. Men det skiter jag i. Ibland måste man få skriva av sig lite :)

Och för att klargöra en sak och slippa alla femtusen kommentarer så är svaret - JA, jag och Daniel har separerat. Livet blir inte alltid som man tänkt sig, helt enkelt. Så nu kan vi släppa det. Har ni andra frågor så fråga gärna i kommentarsfältet. Jag svarar gärna.

Något har hänt inom mig på senaste tiden iallafall. Jag bokstavligen känner hur jag håller på att förvandlas som människa. Jag håller på att bryta dåliga mönster som jag har. Försöker iallafall, men det är inte helt lätt alla gånger. Det finns en person jag särskilt saknar i mitt liv och som jag saknar att prata med, men det är ett avslutat kapitel och det är ju faktiskt synd om jag ska vara helt ärlig. Förlåt om jag har sårat dig. Jag är uppriktigt ledsen för det. Men till dethär med förändringen. Jag håller på att bygga upp helt nya värderingar, tänker på ett sätt som jag inte har gjort på väldigt länge... Jag ser på saker helt annorlunda och är en mycket positivare och gladare människa idag än vad jag var för typ 2 månader sedan. Jag tänker annorlunda. Jag är ju en väldigt känslomässigt avtrubbad människa, det vet dom som känner mig. Det har mycket att göra med att jag blivit väldigt sviken och sårad i mina dagar. Och då menar jag inte i kärleksrelationer eller så. Jag har väldigt svårt att tänka mig att det faktiskt kan finnas människor som tycker om mig för den jag ÄR och inte den dom vill att jag ska vara. Jag har svårt att tänka mig att det finns personer som vill ställa upp och finnas där för mig utan att få någonting i utbyte. Jag släpper inte in någon i mitt innersta. Verkligen ingen alls. Jag har nog aldrig hittat någon som jag känt att jag kan anförtro mig åt, någon som jag kan berätta mina innersta tankar och känslor för utan att känna att den människan kommer att diskutera det med andra eller att människan faktiskt inte ens orkar lyssna egentligen. De har väl egna problem, varför lyssna på mina? Sen är det nog främst för att ingen förstår ändå. Varför ens då försöka förklara? Och för att alla ska tycka så jävulskt mycket hela tiden. En enda person i hela mitt liv har jag verkligen kunnat prata med. Men inte nu längre, det var många många år sedan...

Jag har brytit mig ur den bubblan som jag varit i. Jag förstår att jag kanske skadat människor i och med mitt sätt att vara. Jag VET att jag har gjort mååånga fel, (men vem har inte det?) och det ångrar jag faktiskt otroligt mycket. Jag har inte tänkt mig för riktigt när jag gjort eller sagt saker. Men det gör jag nu. Så fort jag säger något eller gör något så tänker jag först efter "ska jag verkligen säga såhär? kommer det att skapa problem? kommer någon att bli sårad eller arg?" osv. Ja, vilket jävla babbel men jag har bara tänkt så jävla mycket på senaste tiden. Verkligen rannsakat mig själv och min omgivning. Och det behövdes, kan jag säga. Framför allt att göra det med mig själv. Jag inser att jag faktiskt har mått otroligt dåligt i många år. När Haylee föddes så vaknade någonting inom mig. Hon är räddningen för mig och jag älskar henne till månen och tillbaka. Mammas vackraste prinsessa! Du är allt för mig. Jag vill kunna ge dig den barndom jag aldrig fick. Jag pratade med min mormor idag om att människor blir på olika sätt senare i livet beroende på hur de blivit behandlade som barn. Och det stämmer verkligen. Så du min vackra ängel ska bara få det bästa! Du förtjänar inget annat än det bästa. Du har en mamma som älskar dig mer än livet, en pappa som skulle göra allt för dig. Och många andra familjemedlemmar och släktingar som älskar dig. Du sprider sån kärlek och glädje omkring dig och det är otroligt :-)

Nu ska jag försöka sova i ett par timmar innan sessan vaknar. Hon ska åka till Västerås i ett par dagar med sin pappa för att fira att hennes yngsta faster tar studenten. Vissa tycker att jag är dum i huvudet som låter henne åka, men det är klart att hon måste få åka dit. Varför skulle jag säga nej till det bara för att jag och Daniel separerat? Det har jag ingen som helst rätt att göra. Jag kan inte vara egoistisk i en sådanhär sitaution och tänka på mig själv och hur mycket jag kommer att sakna henne. Det är bara i ett par dagar sedan är hon hemma hos mami igen och då ska vi mysa, bara hon och jag.

Nu ska jag och mitt trassliga känsloliv fundera vidare. Alla dessa tankar får fan inte plats i mitt huvud snart! Jag blir tokig. Jag har inte tänkt så här mycket som jag gjort de senaste veckorna på flera år. Det är såå otroligt påfrestande, men säkert väldigt välbehövligt för mig.

Ni som orkat läsa allt detta pladder, hur orkar ni? :P Haha. Jag skulle aldrig läsa såhär mycket text av någon annans babblande ;-) Nerds! Kram på er.

Klockan är nu snart 03.00 och jag sover inte än. Jag ligger i min stooora säng och kan fan inte somna! Det är tyst utan min lilla älsklings andetag och hennes eviga bökande i sömnen :( Mammas hjärta!!! När hon sovit hos sin pappa förut så har jag inte sovit hemma, men idag gör jag det och det känns förjävligt. Ska aldrig mer göra det...

Igår var jag med babyliten hela dagen, vi hade mysmorgon med disco och massa bus. Sedan vilade hon på balkongen och jag fixade iordning lite här hemma innan det var dags att åka och lämna henne hos sin pappa.. Sedan åkte jag hem igen och fixade lite, och sedan hade jag lite annat för mig på kvällen. Såg äntligen Paranormal Activity 2, och fy faaaaaaaaaaan vilken äcklig film!!! Har ni sett den? Den var ju så hemsk (för mig iaf) på grund av barnet som var med. I Haylees ålder liksom. Oh my god.. Men jag kunde sova på natten iaf, haha. Efter jag hade sett 1:an så var jag livrädd i flera veckor efteråt. Jag är så rädd för spöken/andar/demoner - you name it. Allt som man inte kan se är jag rädd för och tror på till 100%.

Annars då? Umgåtts med Sandra hela dagen, varit på Birsta för hon skulle köpa ett par jeans som inte ens fanns. Helt onödigt att åka hela vägen på den jobbigaste bussen ever. Men men... Sandras ord är lag ;) Sedan var vi hemma hos henne och myste lite. Gosetjejen min!

Imorgon får vi se vad som händer och sker. Jag ska kliva upp tidigt och uträtta lite saker, sedan så ska jag hämta min bebe och hem och mysa. Jag ska ta ledigt från dagis åt henne hade jag tänkt, hennes semester börjar egentligen vecka 25, men på grund av omständigheterna så känns det lämpligt att ta semester nu redan. Så jag ska prata med fröknarna om det imorgon hade jag tänkt. Det blir bäst så...

Ja. Vad ska jag skriva? Det är jobbigt att skriva blogg när man inte kan skriva precis vad man vill och vad man gör eller känner. Det blir så ytligt på något sätt när man bara kan skriva det som passar sig, det som man vill att andra ska kunna få ta del av. Jag funderar på att låsa bloggen igen. På grund av hur min situation ser ut idag, och då jag vet att folk ääääääääälskar såna situationer och älskar att skvallra och snacka skit :-)

Nej. Nu ska jag lägga mig och fundera lite. Jag vet inte riktigt vad jag har satt mig i för situation... :S Detta kan ju bara sluta på ett sätt - dåligt. Jag vet ju faktiskt det. Men det känns som att det är värt att ta den smällen. Faktiskt... Är jag dum i huvudet på riktigt eller?

Godnatt vänner!
(och icke vänner som också läser)


This thing I have with you
Is not a feeling
A sense it is more
Like a state of mind ♥