Hej hopp! Hur är leeeeeeget?

Det är lite smått kaos i mitt lilla huvud för tillfället. Jag känner mig osäker på allt. Vet inte hur jag ska agera i vissa situationer som kommer upp. Vilket sätt är det bästa? Jag vet inte. Ska man bara ignorera och take the high road eller ska man ge tillbaka? När man är osäker på ifall beslut man tar är de rätta, och när man inte vet hur framtiden kommer att bli just på grund av att man tagit kanske helt fel beslut. Äh, jag kan inte förklara. Säger ju att det är kaos i mitt huvud. Det är inte bra för mig att vara själv, herregud. Hjärnan går på högvarv så det luktar nästan bränt i lägenheten... Lättare när man är med någon så man kan fokusera på annat :-) "Hon har ju Haylee" tänker ni nu, och där har ni helt rätt. Men hon sover ju. Då behöver jag inte fokusera på henne. Fokus på att städa och duscha nu. Borde egentligen plugga också. Imorgon kommer jag inte ha tid att plugga och absolut inte på söndag. I och för sig är det lov hela veckan, lovely ska det bli. Jag kommer dock att plugga som ett jävla as ändå, men.

Igår knäppte lillan sitt allra första dagisfoto. Hihi, det kändes faktiskt väldigt speciellt :-) Dagis hade ringt mig 4 gånger vid 10 på morgonen, men jag hade glömt telefonen hemma smart som jag är. Då hade de skrivit ett sms att Haylee hade feber. Så när jag kommer hem vid 15 tiden och ska hämta telefonen innan jag går till dagis, så ringer jag upp. Men då är hon frisk igen, febern är borta. Jahapp. TUR det så att hon inte missade fotograferingen, för då hade jag blivit riktigt arg.. OM hon inte var sjuk dvs, vilket hon ju inte var. Hon är bara väldigt varmblodig av sig. Svettas jämt och ständigt.

Jaja. Imorgon blir det utgång för maman och Haylee ska sova med sin mormor för första gången :-) Spännande! Men jag vet att det kommer att gå bra. Haylee älskar sin mormor och pratar om henne hela tiden. Mommo, mommo, mommo. Haha.

Haylee har kommit in i vääärldens jobbigaste period. Hon grinar och gnäller för precis allting. Det är sååå fruktansvärt frusterande. Hon sover aldrig en hel natt i sträck, utan efter 1-2 timmar när man har lagt henne så vaknar hon och gråter. Jag går in, ger nappen, tröstar. Hon somnar, och efter en stund är det samma sak. Och sådär håller det på hela jäkla natten... Jag håller på att bli galen. Man behöver ju verkligen sömnen om man ska klara av de situationer av tok-trots som uppstår på dagtid. Det är riktigt jobbigt. Allting är nej, allt är en strid... Och "värre blir det" har jag fått lära mig. Gud bevare mig väl.

Nu sover hon. Jag är ensam och har tråkigt :-( Blä. Jag gillar inte att vara själv längre...
Jag får väl ta och städa, duscha och sånt nödvändigt. Kul fredag. Eller inte.

- E