Jag kan inte annat än hålla med Ulli i det hon säger. Jag känner dig inte alls men du verkar vara en klok och fruktansvärt god tjej. På något vis kan jag relatera till vissa av dina texter på bloggen. Kan du inte snälla snälla skriva lite om din uppväxt i ett inlägg. Inte outa dig totalt men du verkar vara en intressant och framförallt STARK som fan. Jag blir glad av dig på något vis. Keep going strong.

SVAR: Tack snälla du! :) Vad gulligt sagt. Ja vad finns det att säga om min uppväxt? Utan att outa mig totalt som du säger... Jag är uppväxt med två missbrukande föräldrar. En frånvarande pappa, dock är jag glad att jag slapp växa upp med två missbrukande NÄRVARANDE föräldrar, och en mamma som blev nykter när jag var 8-9 år och var nykter i väldigt många år, fram till att jag var 17 år. Då flyttade jag hemifrån och sedan dess har jag klarat mig själv. Under min barndom så har jag varit med om mycket jobbiga saker så som det blir när man lever i en missbruksmiljö med en missbrukande förälder.

Min mamma är dock nykter idag, tack och lov. Under den långa perioden hon var nykter så byggde vi upp den starkaste relationen en mamma och en dotter kan ha. Hon är mitt allt och hon ger mig så mycket styrka och kärlek. Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv tvivlat på att hon älskar mig över allt annat. Sjukdomen är helt enkelt för stark. Det vet jag. JAG är inte på något sätt inblandad i eller orsaken till hennes eller min pappas missbruk, har jag lärt mig. Det blev bara fel på vägen. Att hon började dricka igen efter alla dessa år, är nog den största chocken och sorgen jag någonsin upplevt och kommer att uppleva i mitt liv. Jag har fortfarande inte bearbetat det och jag undviker att tänka på det till varje pris. Det är helt enkelt för mycket smärta inblandat. Jag vet att jag måste ta tag i det någon gång, men jag kommer aldrig till skott. En vacker dag så kanske jag orkar :)

Men jag tycker absolut inte "synd" om mig själv eller något sånt. Skäms gör jag inte heller. Längre. Jag har dock alltid gjort det, men inte längre. Det är ju för fan inte mitt fel, jag valde ju inte dethär.  Allt som jag upplevt i mitt liv har tagit mig dit jag är idag och format mig till den Emma som jag är nu. Jag är ju knappast perfekt och har mycket som jag borde ändra på, men det har väl alla. Så.
Nu vet ni det också.