Dehär två senaste dagarna har varit två av de absolut värsta dagarna i hela mitt liv. Jag har aldrig känt sådana känslor som jag kände igår. Jag var så arg, förtvivlad, ledsen, besviken. Kände mig helt övergiven. Jag verkligen kämpar så att hela mitt system snart kollapsar, känner jag. Men jag hoppas att det blir bättre. Hoppet är det sista som lämnar männskan, sa någon vis människa en gång. Och det är sant, så jävla sant. Man slutar aldrig att hoppas. När hoppet lämnar en så är det meningslöst att ens kämpa. Men jag hoppas fortfarande, och det kommer jag nog alltid att göra. För du är den som format mig till den människa som jag är idag - kanske inte världens bästa människa, men jag är en egen person. En självständig tjej på blott 18 år som gör så mycket själv. Allt jag åstadadkommit har jag åstadkommit helt själv. Självklart har jag fått hjälp och stöd av vänner och släkt. Mina vänner såklart, Sandra Vilma Evelina & Lina. Ni är underbara. Tack för att jag fått pratat när jag behövt, tack för att ni ställt upp för mig när jag har bett om hjälp och så. Ni är guld värda och jag älskar er. Tobbe också. Såklart. Min älskade storebror som jag levt med hela mitt liv. Vi ses inte så ofta nu förtiden och det är väl så det är. Vissa perioder umgås man mer och vissa perioder umgås man mindre. Men det spelar ingen roll. Vi kommer att vara syskon hela livet. Saknar honom iallafall.

Sedan finns det några andra personer i mitt liv som verkligen har gjort allt för mig genom denhär tiden. Personer som har stannat kvar trots allt som varit alldeles för svårt, saker som ingen människa ska behöva genomlida. De personerna kommer jag alltid att vara tacksam till. Jag står i skuld till dem för det de har gjort för mig när jag har haft det som svårast.


1. Min mormor.
Hon har hjälpt mig med precis allt. Hon hjälper mig att ringa samtal som jag själv inte klarar av. Hon kommer till mig så fort jag ringer efter henne. Hon hjälper mig med pengar om jag behöver, hon finns alltid där för mig. Om ni förstår. Jag behöver inte ens förklara. Min mormor är den som hjälpt mig genom hela mitt liv och någon som jag alltid kommer att älska. Min lillmormor. Även om hon är tjatig ibland så vet jag att hon bara tjatar för att hon bryr sig om hur det går för mig och hur jag mår. Hon bryr sig om min framtid. Hon vill att jag ska göra något av mitt liv. Det förstår jag ju.

2. Min faster Camilla.
När jag var liten så var jag alltid med min faster Camilla, hennes man Sune, (han heter Micke egentligen men vi säger inom familjen) och mina kusiner Richard & Rasmus. Vi åkte på semstrar, åkte till farmor Ellas stuga. Allt möjligt gjorde vi tillsammans. De tog med mig på allt. Men allt eftersom åren gick så tappade vi kontakten litegrann, och tillslut blev det bara så att vi hördes när någon av oss fyllde år. Men en dag ringde Camilla mig och vi pratade jättelänge, hon hade ju inte vetat om någonting tidigare. Så jag förklarade hur läget var och allt sådär. Ända sedan den dagen har vi pratat nästan varenda dag. Och det var ju ett par månader sedan. Hon har hjälpt mig med inredningen i min lägenhet, de har skjutsat mig till ikea och köpt möbler, vi har umgåtts och bara haft det trevligt. Det känns så skönt att jag har dem i min närhet igen. För jag älskar dom. Dem är ju min familj.

3. Daniel Valderrama Medina
Min förredetta pojkvän. Han stod vid min sida varenda dag under hela den tiden. Han var med mig, tröstade mig då jag var ledsen, hjälpte mig när jag behövde hjälp. Han gjorde allt för mig även om det inte kanske syntes utåt. Men allt som sker i ett förhållande vet bara de två som är i förhållandet. Eller hur jag ska förklara. Vi hade ett band som var starkare än vilken kraft du än kan tänka dig. Jag älskade honom så djupt så att jag skulle kunnat gå över eld och vatten för honom. Min kärlek till Daniel kan inte beskrivas i ord, så därför känns det onödigt att ens försöka. Det vi hade tillsammans kan ingen någonsin ta ifrån mig. Eller honom. Det som har hänt, har hänt. Men han är en person som alltid kommer att betyda otroligt mycket för mig och alltid ha en stor plats i mitt hjärta. En person som jag alltid alltid kommer att vara tacksam mot för allt han gjorde för mig under tiden vi var tillsammans.

---

Jag tog bort min hund idag. Min Ante. Det var riktigt tungt, riktigt jobbig. Jag kommer verkligen att sakna honom. Jag har ju haft honom sedan han var liten. Både han och jag var små då, hehe. Men eftersom han var så gammal och sjuk, plus att situationen är som den är, så var dethär det bästa jag kunde göra för honom. Nu slipper han lida. Nu har han inte ont längre. Det bästa av allt är att nu får han vara med sin älskade Tova :-) Båda mina hundar är änglar nu. Hoppas de har det bra där uppe. Jag var iallafall med på avlivningen och den var fin och värdig. Han var lite rädd i början men sedan låg jag med honom och pratade och myste. Jag viskade att allting kommer att bli bättre nu och att jag älskade honom och att han skulle hälsa Tova från mig :-) hehe. Jag kanske låter fjantig i vissas ögon men seriöst, det skiter jag fullständigt i. Mina hundar är heliga för mig. Tova och Ante. Jag saknar er. Jag älskar er. Vi kommer att ses igen en dag - det vet jag. Då ska vi gå på promenad och leka :-)

---