Fan. Vad fel det känns alltså. Så tungt att bära men jag har inte så mycket att välja på.
Hatar att denhär dagen ens har existerat. Alla bara sviker ens förtroende iallafall. Så är det.
Man blir lovad en massa saker hit och dit men det är bara tomt snack. Och det gör ont.
Men jag kan bara gilla läget. Jag kan inte göra någonting åt saken utan att det blir värre för mig själv.
Så besviken nu. Sömnlös. Jag hatar dig.



Några timmar har gått men det känns som flera veckor. Saknaden skaver. Finns där, som en stor elefant som har stått här och följt efter mig i flera timmar nu. Försöker att ignorera men det är helt omöjligt. Fan, vad jag älskar dig...

- Emma Strandh... 27 juni 2008...