Ni som följer min blogg vet ju att min tjej har varit "ganska" svår att få i mat. Alltså riktig mat, husmanskost. Gröt har alltid varit den största favoriten, sedan fruktpuréer och välling.

Men nu har det äntligen släppt. Tack och lov! Folk som jag pratade med var så hetsiga och sa att jag måste ju få henne att äta, jag får helt enkelt ge henne ändå fast hon inte vill ha. Det gjorde jag inte, utan jag väntade. Och nu tar hon det som erbjuds, i stort sett. Vissa rätter har hon ratar, medans den stora favoriten är spaghetti och köttfärssås. Nu är inte bitar något problem längre. Lovely! Min duktiga tjej.

Det enda negativa med att hon äter riktig mat, är väl när den ska komma ut... Fy! Men man vänjer sig väl, som med allt annat. Haha.

Annars då? Hon börjar bli en stor flicka. Hon kryper fortfarande inte. Min tjockis... Hon rör sig, ålar sig kanske man säger. Krypa kan hon bara göra bakåt än så länge, haha. Men det kommer väl, eller så hoppar hon över det där med krypningen och börjar att gå direkt. Jag är glad så länge hon sitter still på rumpan jag, tids nog så kommer hon att vara överallt ändå. Varför hetsa? Folk har så bråttom med att barnen ska kunna saker, dom ska kunna det och det. Självklart är det underbart att se när ens bebis lär sig nya färdigheter, det är bland det roligaste med att vara mamma tycker jag :) Men allt kommer tids nog! Vissa bebbar är jättesnabba, andra tar det lite längre tid för. Haylee verkar inte ha bråttom någonstans iallafall. Men det handlar nog om att hon är så nöjd och lugn. Tror jag. Plus att hon är feeeeeeg, hahah. Hon är skit feg! När hon sitter på pappas axlar, spänner hon hela kroppen och vägrar slappna av. Hon håller i honom för allt hon är värd, och ser ut som att hon inte vet om hon ska skratta eller gråta. Hahah. Samma sak när hon håller på att ramla, då spänner hon ögonen och gör sig beredd på att det ska göra ont :)

Jag själv gick när jag var 9 månader. Helt sjukt tycker jag. Jag kan inte tänka mig min lilla lilla Haylee springa runt här i lägenheten. Aldrig. Stackars min mamma.. Hon fick inte ha någon bebis länge inte!

Hon säger iallafall mamma och pappa! Det är så gulligt :) Hon sa mamma första gången i fredags.. 15 oktober alltså. (Bra att ha att minnas, när man ska skriva upp i första året boken!)

Enligt boken "Att växa och upptäcka världen", så är lillan precis mitt i ett språng nu.. Det står att hon kan bli lättirriterad, på dåligt humör, sova dåligt, vill vara nära och bli buren, etc etc. Det stämmer ju in på henne... Fast hon sover inte dåligt, utan hon har svårt att somna. Jättesvårt. Jag får gå in en miljard gånger, då hon ligger och grinar "mamamamamamamamamamamamamamaaaaaamamamammamam!!" haha. Så tröstar jag, lägger henne på sidan, pussar och går. 10 minuter senare är det samma sak igen. Men nu la jag henne på mage, och sedan dess har hon sovit. Jag ska själv hoppa i säng nu, och då kommer hon sova som en prinsessa. Bara mamma och pappa är på varsin sida så är allt toppen! ;)

Godnatt