Förstår inte att man ska behöva komma på en rubrik varenda gång man ska skriva...

Idag har vi haft besök av psyk Sandra ett tag! :) Sedan har vi myst bara, lekt lite i babygymmet och gosat. Sedan gick vi på en liten promenad nu ikväll. Innan jag fick barn så sa jag alltid att jag skulle gå låååånga promenader med barnvagnen, men jag har ju inte gjort det än och Evelina har pikat mig flera gånger för att jag inte gör det. Haha! Jävel. Men nu så, när det börjar bli varmare.. Lovely!

Imorgon kommer pappa hem, och i helgen ska vi väl hitta på något roligt. Nu sover prinsessan sedan ett tag tillbaka eftersom hon somnade i vagnen, och sover nu för natten. Älskar dig baby!

Nu ska jag lägga mig i sängen och försöka sova. Jag hatar mig själv när jag är vaken för länge, så vaknar jag av att Haylee är ledsen och vill ha mat. Då ser jag inte ens någonting för att ögonen är sååå svåra att öppna när man är så sjukt trött! Haha. Så ikväll blir det en tidig kväll. Imorgon har jag tvättstuga mellan 10-13. Skönt att tvätta innan helgen. Godnatt

---

Jag satt och läste en blogg, och kom att tänka på en sak. Varför tar folk sin familj så för givet? Det är så synd tycker jag... Jag själv - som inte har någon familj förutom min underbara bebis och min älskade Danne - tycker att det är synd att människor inte uppskattar att deras mamma gör allt för dem, att de har syskon som de kan bråka med, att deras pappa är tjatig osv. Jag skulle kunna göra vad som helst för att få ha det så. Att ha en familj att vända sig till när allt känns tungt, att ha någon att fråga efter hjälp om det behövs. Men det har inte jag. Jag tycker inte synd om mig själv pga detta, jag klarar mig och det har jag alltid gjort, men jag tycker att hela situationen är åt helvete. Jag önskar så innerligt att min älskade mamma fanns där. Att hon kunde vara den mamma jag vet att hon egentligen är. Den kärleksfullaste, underbaraste personen på hela jorden. Hon är verkligen så sjukt underbar då. Världens bästa. Hon gav mig så mycket lycka och kärlek en gång i tiden. Den tiden saknar jag, och ser tillbaka på med glädje - men samtidigt blir jag SÅÅ arg på mig själv att jag bara tog det för givet då. Nu är det inte så längre, nu är den tiden förbi. Om den någonsin kommer igen vet jag inte. Men jag hoppas det. Både för min skull, och för min dotters.