Stal denhär från [Nadias] blogg, tyckte den var jävligt sann:

"Era barn är inte era barn. De är söner och döttrar av livets längtan efter sig själv, de kommer genom er men inte från er och fastän de lever hos er, tillhör de er ändå inte. Ni kan giva dem kärlek men inte era tankar för de har sina egna tankar. Ni kan hysa deras kroppar men inte deras själar och ni må sträva att efterlikna dem, men sök inte att göra dem likna er, livet vänder inte tillbaka och dröjer inte hos den dag som flytt."

Alltid när jag var yngre så försökte alltid någon styra över mig och tycka, tänka & känna åt mig. Och nu menar jag inte yngre, alltså som bäbis och upp till typ 8 år. Utan efter det. Ungefär från dess tills för ett år sedan... Jag hatade det men vafan ingen förstog ju någonting ändå. Tur att man är äldre nu så man har någonting att säga till om. Men jag tror att de flesta föräldrar är så, de förstår inte att deras barn har egna tankar & känner egna saker... Föräldrar tycker att deras barn ska ha samma åsikter som dem om saker och ting, de vill bestämma över vad barnen ska ha för kläder på sig, vilka personer de ska umgås med, vilka val de ska göra i livet.. Osv. Missuppfatta mig rätt - jag förstår att föräldrar vill bra saker för sina barn, men ibland så blir det lite för mycket... Så tycket ialláfall jag när jag var yngre.

Håller ni med mig eller har ni andra åsikter? :)